OBS: Program senast reviderat 2025-03-30. Vissa faktauppgifter kan komma att bli inaktuella mellan reviderade versioner.
Mölndalslistan förespråkar en skärpt invandringspolitik där de som gör rätt för sig belönas och de som missbrukar sin chans från samhället får möta konsekvenser av sina handlingar. Vi förespråkar en assimilationspolitik som ligger i linje med FN:s rekommendationer, en politik som syftar till att införliva invandraren med det svenska samhället men utifrån att det är invandraren som anpassar sig till Sverige och inte tvärtom.
Invandring är dock en politisk fråga som beslutas om huvudsakligen på riksnivå men där Mölndal, på kommunnivå och på vissa specifika sociala områden, likväl har drabbats hårt. Följden av den orealistiska politiken har blivit ett undermåligt mottagande där kommunen har lidit. Eftersom att den invandringspolitiska kursen på riksnivå inte ser ut att förändras i praktiken så måste Mölndal förbereda sig inför svåra tider och skapa en plan för assimilering med språk, arbete och värderingar i fokus.
Mölndalslistans invandringspolitiska program i punktform:
- Minska invandringen till Mölndal
- Gå bortom krav på integration av invandrare, vi kräver assimilation
- Etablera en samhällsorienteringskurs som hålls i kommunens egen regi. Kursen ska sträva efter assimilation som mål och ej mångkultur
- Hårdare krav inom SFI-utbildningen vad gäller närvaro och kunskapsmål
- Kombinera SFI-utbildningen närmare med yrkesutbildning och anpassa denna för lokala förutsättningar
- Begränsa det offentligt finansierade tolkstödet
- Med all till buds stående medel motarbeta etablerandet av islamistiska och etniska enklavskapare med hjälp av allt från nekande av bygglov, återkommande tillsynsbesök, nedstängning av verksamheter, chockdebiteringar, vräkningar, stopp för böneutrop, till omhändertagande av barn
- Nej till alla offentliga uppvisningar av religion med undantag för sekulariserade traditioner såsom luciatåg, julsång och dylikt.
- Nej till privata aktörer inom flyktingmottagandet
- Boendelösningar som inte kostar skattebetalarna lika mycket
- Indragna bidrag för de som genom kriminalitet visar att de inte vill bli en del av samhället
- Underlätta för myndigheter att utvisa kriminella icke-medborgare
- Oaktat utfallet i regeringens lagförslag på samma tema vill vi se en förvaltning där anmälan till berörda myndigheter av människor utan rätt att vistas i Sverige som en självklarhet
Bakgrund
“Vi har varit naiva” var många politikers favorituttryck i invandrings- och integrationsdebatten åren efter flyktingkrisen 2015. Från att ha gett en rosenskimrande bild av de massiva migrationsströmmar som dragit mot Sverige vilka inte skulle ge något annat än välbehövd arbetskraft och spännande kulturinslag, så låter det nu från det politiska etablissemanget som att man har gjort en helomvändning. Men är så verkligen fallet?
Flyktingmottagandet nådde år 2015 en historiskt hög nivå och satte Sveriges kommuner i en extrem situation med ett mycket kostsamt och komplicerat ansvar för mottagande och etablering. Den stundande så kallade “systemkollapsen” ledde regeringen till att år 2016 stifta en tillfällig lag, en lag som låg till grund för påståendet om att man gjort en “helomvändning”, som begränsade två kategorier av asylsökandes möjligheter till asyl – kategorierna “särskilt/synnerligen ömmande omständigheter” och “övriga skyddsbehövande”. Just den sistnämnda kategorin var betydelsefull då det var denna som till stor del utgjorde den mycket stora mängd människor som sökte sig till Sverige i ovisshet om de alls skulle få stanna eller ej. Med denna lagändring under bältet har politiker från olika delar av etablissemanget stolt gått ut och sagt att det nu blir nya och stramare tag i framtiden. Vad man i dessa sammanhang gärna glömde att nämna var att den tillfälliga lagen endast var tänkt att gälla fram till 2021, att den inte hejdade den massiva anhöriginvandringen och andra faktorer som höll invandringen hög åren efter 2016. Den tillfälliga lagen har nu slutat gälla och vi har idag en regering som vunnit makten på ett mandat om att i första hand minska invandringen till Sverige. Invandring från de mest svårassimilerade länderna med mest avlägsna kulturer fortsätter dock öka, även under denna regering. Det går alltså, milt uttryckt, att förhålla sig skeptisk till om det faktiskt varit någon “helomvändning” i det praktiska utfallet i invandringspolitiken.
Sedan flyktingkrisen 2015 och den så kallade “helomvändningen” så har andelen av befolkningen födda i Asien, där Syrien, Irak, Iran, och Turkiet är de överlägset största ursprungsländerna, nästan fördubblats. För individer födda i Afrika, med Somalia och Eritrea som överlägset största ursprungsländer, har siffran inte ökat lika dramatiskt men likväl ökat. Då dessa siffror gäller individer födda utanför Sverige och inte personer födda i Sverige med utländsk bakgrund så är det en ökad invandring vi här ser och inte bara att de som redan anlänt har fött barn eller dylikt. I Sverige födda barn till invandrare, som absolut inte behöver vara införlivade i den svenska nationen bara för att de fötts inom landets gränser, är över huvud taget inte en del av statistiken ovan. Det är alltså inte en helomvändning vi sett i invandringspolitiken utan snarare tvärtom – en acceleration längs redan inslagen väg.
Vad vill Mölndalslistan?
För att göra en reell kursändring i svensk invandringspolitik, om så än bara på kommunal nivå, så måste problemet behandlas politiskt, kulturellt och ekonomiskt.
Politiskt sett så behöver Mölndalslistan inte göra någon ”helomvändning” och inte heller behöver vi tillnyktra från någon ”naivitet”. Vi är ett nytt parti utan ambivalens som klart och tydligt kan säga att vi vill underlätta för berörda myndigheter att med alla till buds stående medel möjliggöra utvisning av samtliga individer utan laglig rätt att vistas i landet. Just för att vi inte är naiva inser vi också att inte alla inom den kommunala byråkratin inte är intresserade av det underlättandet. Genom en ändrad delegationsordning (det dokument kommunen använder sig av för att avgöra vad tjänstemän ansvarar för och vad politiker ansvarar för) där demokratiskt valda representanter får ett större inflytande över förvaltningens beslut, ska det därför göras omöjligt med ej demokratiskt förankrade aktivistiska eller andra särintressen inom förvaltningen. Folkviljan ska vara överordnad byråkratväldet. Kursändringar i svensk politik förutsätter en fördjupning av demokratin och ett steg bort från det avdemokratiserande och under de senaste åren växande tjänstemannaväldet.
Även myndigheterna själva har dock sina problem med en orimlig bild av invandringen. Till följd av de verklighetsfrånvända politikernas migrationspolitik har trycket på Sveriges kommuner och regioner ökat enormt. Det har gått så långt att kommuner och regioner tvingas bortse från regelverk och lagar för att kunna vara Migrationsverket och den statliga nivån till lags. Migrationsverket förutsätter mer eller mindre att en kommun ska bryta lagar för att kunna ta emot de migranter som prackas på den. De vill bli av med dessa så fort som möjligt och väldigt lite talar för att trycket kommer att minska. Mölndalslistan är inte som de andra partierna. Vi är partiet nära dig. Vår lojalitet ligger inte vid Migrationsverkets tjänstemän, oavsett hur stressade och pressade de är av sina överordnade politiker. Vår lojalitet ligger hos skattebetalarna. Vi kommer att använda oss av de lagar och föreskrifter som finns för att minimera invandringen och de invandringsrelaterade kostnaderna för vår kommun. Det händer ibland att Migrationsverket förutsätter att kommuner, med skattemedel, ska betala för skador som Migrationsverkets gäster åsamkar på vissa fastigheter. Med Mölndalslistan i maktposition kommer denna typ av skador att offentliggöras för medborgarna i syfte att medvetandegöra samtliga om situationen och vad det är man förväntas betala – samt vad pengarna skulle kunnat användas till istället, därefter kommer vi naturligtvis bestrida alla betalningskrav.
Kulturellt sett så förespråkar Mölndalslistan assimilation, inte integration. Assimilation innebär att en invandrare till fullo införlivas med sitt nya land genom att ta till sig de seder och bruk som finns här. I FN:s flyktingkonvention, artikel 2 och 34, låter det så här:
Artikel 2
”Every refugee has duties to the country in which he finds himself, which require in particular that he conform to its laws and regulations as well as to the measures taken for the maintenance of public order”.
Artikel 34
”The Contracting States shall, as far as possible facilitate the assimilation and naturalization of refugees.”
I den svenska översättningen används termen ”införlivas med samhället” istället för assimilering men samma sak menas. Det är också vad Mölndalslistan menar och vi använder begreppet för att förtydliga att det inte bara handlar om att erbjuda möjligheter till att bli svensk utan också att ställa krav. Vår definition av svenskhet är icke-essentialistisk, det vill säga att din hudfärg, privata tro eller sexualitet är helt irrelevant för huruvida du är svensk eller ej. Vi vänder oss emot essentialistiska och rasistiska idéer om att en person inte kan bli svensk på grund av sin hudfärg eller dylikt.
I motsats till detta står mångkultur som ideologi. Sverige har alltid i någon mån varit ett land med kulturell mångfald. Ingen kultur är helt monolitisk och skiftningar i seder, språk och så vidare är fullt naturligt. Mycket av detta är helt privata frågor som är ointressanta för politiken men poängen är de grundläggande principerna om demokrati, samarbete och upplysningstradition. Den mångkulturella ideologin ställer däremot inte ens de grundläggande kraven utan har en “låt gå”-attityd där alla former av kulturella avvikelser från majoritetssamhället, hur stora eller grova de än må vara, ses som berikande per definition. Paradoxalt nog menar den mångkulturella ideologin att stora olikheter enar oss och stärker vår kollektiva identitet. Detta kanske är sant vad gäller modeinslag, musik, mat och annat men detta är kulturens ytfenomen, inte dess kärna.
I Sverige i stort har det pågått en dragkamp mellan integrations- och segregationskrafter. Vissa har stått upp för sekularism, för lagens rätt över religion och klanheder samt för jämställdhet mellan kvinnor och män. Andra har tolererat islamistiska friskolor, kämpat för svensk lags anpassning till islamisk lag samt förespråkat mannens auktoritet över kvinnan. Dessa är i regel politiskt flitiga och subtila islamister eller naiva eller likgiltiga svenska politiker som försvarar denna kulturella “mångfald” så länge det genererar väljarboskap. Båda dessa typer av segregationsförespråkare är ett hot. Dels då de underminerar den kultur av upplysning och solidaritet vi och generationer före oss har kämpat för, dels på så vis att de både skambelägger och uppmuntrar invandrare till att hålla sig utanför denna svenska kultur. Vi måste befria de utomeuropeiska invandrarna som vill bli en del av Sverige från de politiker, religiösa fundamentalister och klanherrar som vill hålla dem ute. En början på detta arbete hade varit att avsluta alla bidragsbetalningar till tvivelaktiga organisationer, etablerade av en kommunal samhällsorienteringskurs utifrån assimilation som målbild och ett villkorande av bidrag utifrån deltagande i kommunens olika assimilationsåtgärder, däribland SFI och samhällsorienteringskursen.
Länder som Saudiarabien, Iran, Qatar och Turkiet börjat lägga sig i svensk inrikespolitik allt mer. Trots att detta sker i ökad omfattning har Sveriges regeringar inte intervenerat i tillräcklig utsträckning. Utöver skolor, föreningar och trossamfund har vi nu fått regelrätta islamistpartier i Sverige vars mål är att successivt utrota den svenska kulturen. Ovannämnda stater finansierar verksamheter i syfte att splittra Sverige. Det är ett sorts försök till kolonialisering, inget annat.
På kommunal nivå gäller det att slå ner på alla uttryck för dessa koloniala strävanden. Det kan vara förskolor, skolor, föreningar, trossamfund och annat. Alla verksamheter, som finansieras av eller kan kopplas till organisationer, nätverk eller regimer, som jobbar för att enklavisera och kolonisera Sverige måste bekämpas med full kraft. Om vi inte gör det kan vi se fram emot en framtid som präglas av brutala konflikter mellan svenskar och invandrargrupper. Vi måste ta kontroll innan det är för sent. Vi pratar om en uppsjö av åtgärder med allt från nekande av bygglov, återkommande tillsynsbesök, nedstängning av verksamheter, chockdebiteringar, vräkningar, stopp för böneutrop och andra offentliga uppvisningar av religion (med undantag för etablerade sekulariserade traditioner såsom luciatåg, julsång och dylikt) till omhändertagande av barn.
Ekonomiskt så kommer villkorade bidrag och villkorat annat ekonomiskt stöd att spela stor roll. Utöver ovan nämnt villkorat ekonomiskt bistånd utifrån deltagandegrad i assimilationsåtgärder som ett slags villkor för ett golv för ekonomiskt stöd så måste även ett tak för bidrag införas, bl.a. genom att begränsa det offentligt finansierade tolkstödet. Huvudregel ska vara att man efter tre års vistelse i Sverige ska finansiera sitt eget tolkstöd. Bor man i Sverige måste man ha incitament att lära sig svenska och inte i årtionden luta sig mot skattefinansierat tolkstöd. Dagens obegränsade stöd innebär i praktiken att stora mängder skattepengar går till att invandrare ska slippa lära sig svenska. I vissa undantagsfall bör tolkstödet gälla längre. Undantag bör till exempel göras för väldigt gamla eller funktionsnedsatta som har svårt att lära sig språket. Vårdssituationer där tolkstöd är medicinskt kritiskt ska också undantas.
Mölndalslistan vill också se en ökad satsning på yrkesutbildningar i kommunens regi istället för ökade bidrag. Eftersom den svenska samhällsmodellen bygger på arbete är också en förutsättning för assimilering att man vill och kan bli en del av produktionen. Många invandrare kommer från länder med väldigt annorlunda ekonomier och har därmed svårt att göra det. Vi vill öka möjligheterna att bygga yrkesutbildning i form av lärlingsskap och dylikt som en del SFI:s senare stadier – i samarbete med kollegor utvecklas en praktisk förståelse för det svenska språket men också för den svenska kulturen. Allt detta är dock beroende av att kommunen har kontroll över processen i sin helhet.
De generella kostnaderna för flyktingmottagning kan också de sänkas. Om vi kan placera infödda svenska barn i containrar under pågående renoveringar av deras skolor och förskolor så kan man fråga sig varför flyktingboenden måste utgöra den kostnad som de gör idag. Husvagns- och barrackboenden som uppfyller sanitära krav är fullt lämpligt för i alla fall de vuxna män som huvudsakligen söker asyl i landet. För att kunna säkerställa både att kostnaderna hålls nere och kontrollera att flyktingarna lever upp till de krav som ställs på dem så måste denna verksamhet ske i kommunens regi. Att kommunen idag slänger pengar till privata profitörer inom den marknad som flyktingpolitiken omvandlats till är oacceptabelt. Med de stora skandaler vi sett inom friskolesystemet, vad är det som säger att vi inte kan komma att se islamistiska eller andra segregerande krafter inom flyktingbranschen framöver? Sett från detta perspektiv är det både hög tid att dra ut profitörernas sugsnabel ur den kommunala skattekistan och att mota islamist-Olle i grind.
Situationen är redan långt gången nog. Agerar vi inte proportionerligt idag så har vi en ännu potentare kulturell och ekonomisk krutdurk imorgon. Alla som vill bli en del av det svenska samhället ska ges medel att bli det. Alla som uppvisar det motsatta har inget här att göra